Skogsbrand

Jag sitter i bilen på väg genom Pennsylvania mot New York. Vi har inte haft någon uppkoppling sedan Lexington och jag kommer inte att kunna lägga ut detta förrän vi är i New York. Det nu många gånger utlovade Jackson-special kommer jag inte kunna publicera förrän vi är tillbaka i Sverige. Jag hoppas att ni håller ut – för Jackson är väl värd att vänta på.

Vi har stött på lite andra problem också. Tanken var att åka Skyline Drive norrut från Lexington till Sharpsburg, men efter en knapp timmes körning stoppades vi av Park rangers som sa att ”we have a fire going on here”. Skogsbrand. Hela Skyline Drive var avstängt och vi tvingades ta en ganska lång omväg över Waynesboro (Virginias fulaste stad) för att komma på väg 81 som går i dalen väster om Blue ridge. Kanske lika bra att det blev som det blev. Skyline Drive är visserligen spektakulär, men det är en liten väg som slingrar sig längs bergstopparna och utsikten är nog inte lika spännande efter fem timmar i bilen. På vägen ner från bergen stötte vi på flera fina öringvatten och nästa gång kommer jag att ta med mig flugspöet.

I och med omvägen kom vi inte fram till Sharpsburg förrän i skymningen. Ljuset hindrade oss naturligtvis inte från att undersöka slagfältet, det gjorde däremot en Park ranger som kom åkande i en stor pickup. ”We close in 45 seconds”, sa han, och vi uppfattade det som att han menade allvar och drog oss därför snabbt tillbaka. Detta var synd, för jag hade gärna velat se The Cornfield, Bloody lane och Burnsides bridge (Jonas såg också lite besviken ut eftersom just General Burnside har blivit något av en förebild för honom under resan). Antietam Battlefield ser förresten ut precis som en bättre golfbana: Man välkomnas av en stor skylt vid entren och på toppen av kullen ligger klubbhuset i glas och natursten; nedanför klubbhuset breder en välklippt gräsmatta ut sig över några kvadratkilometer. Men det är förstås ovanligt att det ligger 6 500 död soldater under fairway.

Det var som sagt inte läge att diskutera med parkvakten så vi fortsatte 40 miles norrut till Gettysburg där övernattade. Om Antietam var en besvikelse så vägdes den upp med råge av det vi fick se i Gettysburg. Staden Gettysburg är som en del av slagfältet (det ligger mitt i) och många av husen står kvar sedan 1863, med kulor i väggarna och allt. Det är en levande stad samtidigt som allt där egentligen bara handlar om slaget vid Gettysburg och Lincolns tal, ”The Gettysburg Address”.

Före frukost åkte vi upp till museet och tittade ”Electric map show” – den berömda kartan (10x10 m) över slaget vid Gettysburg med små lampor som tänds och släcks allt eftersom speakerrösten berättar om truppförflyttningarna. Kartan måste ha varit det allra senaste inom museiteknik på 60-talet. Tyvärr kommer ingen av er som läser det här att få möjlighet att beskåda kartan, för nästa vecka flyttar museet till en ny stor lokal och då får inte kartan följa med. För övrigt är museishopen utmärkt. Jag har ju handlat på mig en hel del under resan och var tvungen att hålla i plånboken. Bara det allra nödvändigaste alltså. Frida och jag köpte var sin byst av Stonewall Jackson (OK, jag köpte en av Lee också), men Jonas surade eftersom de inte hade någon med Burnside.

Halv tio återvände vi till hotellet och åt en lätt frukost (skinka, ägg och rostat bröd överhöljt med hollandaisesås) innan vi träffade vår guide, Joe, vid Visitors center. Joe hoppade i bilen och tog oss på en två timmar lång visning av slagfältet. Så nu är allt glasklart. Picketts charge var ett misstag av Lee, men det berodde på att han saknade viktig information, bl. a. om vad Meads artilleri var placerat. Men jag har också förstått varför just Gettysburg har en så central betydelse i amerikansk historia. Det är en lång historia, men utgångspunkten är The Gettysburg Address.

Gettysburg är förmodligen världens bäst bevarade slagfält och det finns över 1 300 monument resta på området. Varje sommar hålls en tre dagar lång re-enactment med upp till 30 000 man. Men just nu, när jag är på väg genom ett grått Pennsylvania, längtar jag tillbaka till Virginia. Landskapet ser ut som en blandning mellan Norge och Skåne. Och klimatet är ungefär som vid medelhavet. Frågan är bara om jag ska köpa hus i Fredricksburg eller Lexington? Det får nog bli Lexington.