Gettysburg

Gettysburg är så nära ett avgörande slag man kan komma under det amerikanska inbördeskriget; och det var ett avgörande slag Lee sökte då han gick till offensiv i juni 1863. Segern vid Chancellorsville en månad tidigare hade givit Syd nytt hopp; Nord var skakat och en opinion för att inleda fredsförhandlingar växte sig allt starkare. Lee ville behålla det militära initiativet och såg sin chans att tillfoga Nord ytterligare en stor förlust och därmed hoppades han kunna utnyttja den politiska situationen och tvinga fram ett fredsfördrag. Men först måste han få till stånd ett slag.

Lee förde hela sin armé på ca 75 000 man genom Shenandoah in i unionsstaten Pennsylvania och sedan i en båge runt Washington i östlig riktning. Nord tvingades följa efter, ca 83 000 man under general George Meade, för att skydda sin huvudstad. Arméerna rörde sig utspridda över stor områden och den kunde vara många mil mellan de olika delarna.

[bild på Meade]

Den 1:a juli stötte delar av arméerna på varandra norr om den lilla staden Gettysburg. Syd kunde snabbare koncentrera sina trupper och drev nordstatarna in i staden där de tog skydd och inväntade förstärkning. Första dagen av slaget vid Gettysburg var alltså en seger för Syd, men general Ewell begick ett allvarligt, kanske avgörande, misstag då han inte fullföljde segern och drev nordstatarna ut ur staden. Nu kunde Nord invänta förstärkningar och inta en fördelaktig position längs höjden Cemetary Ridge söder om staden. Jackson, som Ewell ersatte efter Chansellorsville, hade under inga omständigheter försuttit tillfället att förfölja en slagen fiende. Och det är naturligtvis fortfarande en populär myt i södern att om Jackson inte hade stupat vid Chancellorsville så hade Syd vunnit Gettysburg och kanske därmed även inbördeskriget.

Första dagen:

Den 2:a juli hade de båda armérna intagit ställningar längs två åsar söder om Gettysburg, Nord i en 5 kilometer lång "fiskkroksformation" längs Cemetary Ridge, och Syd på den något lägre Seminary Ridge ungefär 500 meter där ifrån. Mellan åsarna utbredde sig ett öppet fält.

General Longstreet föreslog Lee att de inte skulle anfalla de federala trupperna vid Gettysburg, eftersom dessa hade fördel av terrängen, utan istället manövrera runt Meads högra flygel och gå söderut mot Washington. Man skulle då kunna välja en bättre position och Nord skulle vara tvungna att anfalla dem eftersom Syd samtidigt hotade Washington. Longstreet menade att de skulle använda samma defensiva taktik som de så framgångsrikt tillämpat vid Fredricksburg. Men Lee, som aldrig var särskilt förtjust i defensiv taktik, svarade: "No, the enemy is there, and I am going to attack him there." Och så blev det.

Den 2:a juli beordrade Lee anfall mot Meads båda flanker. Tanken var att Ewell skulle göra ett skenanfall mot Nords högra flygel, men om skenanfallet visade sig framgångsrikt skull inleda en attack i full skala. Samtidigt skulle Longstreet leda huvudanfallet mot den vänstra flanken. Det var mycket nära att Longstreets kår lyckades ta sig igenom Nords linje kring Little Round Top, men till slut var de tvungna att retirera då Meade skickade fram förstärkningar, vilket gick snabbt tack vare "fiskkroksformationen". Att Meade kunde skicka fram förstärkningar berodde också på att den som vanligt lite tröge Ewell inte anföll sin flank förrän framåt kvällen, då Longstreets trupper redan dragit sig tillbaka. En annan bidragande faktor till att flankanfallen misslyckades var att Lee saknade sitt kavalleri - JEB Stuart hade förivrat sig och hamnat i meningslösa skärmytslingar långt bakom fiendens linje istället för att, som han skulle, stödja Ewells flankanfall genom att angripa nordstasarmén i ryggen. Att Stuart och hans kavalleri inte fanns på plats innebar också att Lee saknade information om fiendens rörelser.

Den andra dagen:

Little Round Top (Sedd från The Devil´s Den)

The Devil´s Den (Sedd från Little Round Top)

Uppe på Little round Top (Nords ställningar i linje med den vita kyrkan som syns långt borta till höger i bild. Syd var uppställda längs skogsbrynet som skymtar strax under de blå bergen. Precis nedan för kullen ser man The Wheat Field och till vänster, utanför bild, ligger The Devil´s Den)

Trots de misslyckade anfallen dagen innan var Lee den 3:e juli fortfarande övertygad om att han kunde nå ett avgörande under dagen. Under natten hade Stuart plötsligt dykt upp med sitt kavalleri. Lees plan var att Ewell skulle förnya sitt anfall mot Nords högra flank vid Culp´s Hill, nu med stöd av Stuart, och samtidigt skulle Longstreet koncentrerar sina trupper till massivt anfall mot Nords center. Om dessa anfall gjordes simultant skulle Meads fiskkrok pressas ihop från två håll. Men denna gång var det Longstreet som felade. Han hade missuppfattat Lees order och förberedde ett nytt anfall mot den vänstra flanken. Lee upptäckte detta för sent och när Longstreets trupper till slut hade omgrupperat för anfall mot centern hade Ewell och Stuart tvingats till reträtt.

Den tredje dagen:

Lee var nu tvungen att fatta ett snabbt beslut. Han kunde inte ligga kvar med sin stora, men snabbt krympande, armé långt in på fientligt territorium. Antingen måste han slå till reträtt omedelbart och marschera hemåt utan att uppnått det avgörande han sökte, eller fortsätta slaget trots de dåliga oddsen. Han valde att göra det minst väntade - anfalla Nords center rakt över 500 meter öppen terräng. Lee utsåg en man vid namn George Pickett att personligen leda anfallet. Efter en två timmar lång artilleribeskjutning stormade 8 000 man från Virginia med Pickett i spetsen rakt över fältet mot nordstatsinfanteristerna som stod uppradade längs en stenmur och och ett 80-tal kanoner som sköt salva efter salva. "Det var som att springa rakt in i en vägg av metall", berättar en sydstassoldat. Under de första tjugo minuterna dödes flera tusen sydstatssoldater, de flesta kom inte mer än halvvägs över fältet. Efter två timmar blåstes anfallet av. Sammanlagt stupade 5 600 sydstatssoldater under Pickett´s Charge. (Pickett själv överlevde.)

Guiden Ray och Thomas inspekterar Nords linje vid platsen för Pickett´s Charge. Infanteristerna låg i skydd bakom stenmure. Männen från Virginia kom springade från skogsbrynet, de flesta kom inte längre än till det vita staketet mitt på fältet, men en handfull lyckades faktiskt ta sig över stenmuren innan de drevs tillbaka.

The Angle, eller Bloody Angle. Ligger alldeles i närheten av föregående bild och markeras av att stenmuren bryter av i en vinkel. Det var här några sydstatssoldater tog sig igenom Nords linje.

Här befinner vi oss plötsligt på andra sidan fältet (man kan skymta monumentet som en vit fyrkant i skogsbrynet på föregående bild). Det var här Pickett och hans män startade sitt anfall. konstigt nog föreställer statyn Lee.

Gettysburg är det största och blodigaste och mest avgörande slaget under det amerikanska inbördeskriget (jag börjar så smått lära mig den typiskt amerikanska retoriken). Totalt var närmare 160 000 soldater i strid. Förlusterna uppskattas till 23 000 för Nord och 28 000 för syd. Efter Gettysburg drogs sig Lee och hans armé tillbaka till Virginia.

Skiss av Alfred Waud föreställande Överste Normal Hall´s brigad som försvarar linjen mot Picketts anfall.

En lada som ligger några hundra meter bakom Nords linje. Notera kanonhålet i tegelväggen.