Nordstatsgeneralen Ambrose E. Burnside (1824-1881) var väl knappast något större militärt geni och är idag förmodligen främst känd för sina enorma polisonger, som efter honom fått smeknamnet "sideburns".
Burnside utexaminerades från West Point 1847 men lämnade armén redan sex år senare för att ägna sig åt vapentillverkning. Tråkigt nog brann hans vapenfabrik snart ner, men han startade genast ett nytt företag, Bristol Firearm Company, som under 1850-talet utvecklade fem olika modeller av karbiner av förhållandevis pålitlig konstruktion.
När inbördeskriget bröt ut organiserade Burnside ett volontärregemente, the First Rhode Island Regiment, där han tjänstgjorde som överste. Burnside gjorde hyggligt ifrån sig under första Manassas och befordrades till general med befäl över en brigad som ingick i McClellans Army of the Potomac. Under slaget vid Antietam (september 1862) utmärkte han sig igen genom att med en envishet gränsande till dumdristighet anfalla en av Syd väl befäst stenbro som ledde över Antietam Creek istället för att, som en praktisk lagd människa, korsa vattendraget vid ett vadställe som låg 200 meter åt söder och sedan angripa fienden i flanken. Handlingssättet var karaktäristiskt för Burnside. Han intog visserligen bron (som fått namnet Burnside´s Bridge), men det tog en halv dag och kostade ett par tusen soldater livet.
Då McClellan ("Little Napoleon") ännu en gång handlade passivt och lät bli att anfalla Lees retirerande armé efter Antietam förlorade Lincoln tålamodet och avsatte honom. Burnside fick uppdraget att ersätta honom. Man kan fråga sig varför. Men förmodligen hade det att göra med den stridsvilja och aggressivitet han uppvisat vid ovan nämnda bro (eller möjligen på att han hade så fina polisonger). Den gode Burnside, som här plötsligt ger prov på en häpnadsväckande självinsikt, tackade nej till uppdraget eftersom han inte kände sig kompetent att leda en så stor trupp, men Lincoln förklarade att det inte var ett erbjudande utan en order. Och så fick det bli.
Burnside reorganiserade sin armé och gick till offensiv mot Richmond. Vid Fredricksburg mötte han i december 1882 Lees armé och det resulterade i en av de värsta förslusterna för Nord under inbördeskriget. Burnside skickade sina 100 000 man över öppna fält mot Lees 72 000, som låg väl befästa på en höjd i utkanten av stranden. Nordstatssoldaterna var alltså tvungna att korsa en flod, inta en stad och sedan springa över 500 meter öppen terräng innan de nådde fienden, som låg i skydd bakom en stenmur. Och på toppen av höjden hade Lee placerat sitt artilleri som således hade fri sikt över hela slagfältet. Burnsides anfall vid Fredricksburg var nog ett av de mest ogenomtänkta under inbördeskriget. Förlusterna räknades till 18 000 man, två tredjedelar tillhörde nordstaternas armé. Nord tvingades retirerade och Burnside entledigades från sitt uppdrag av förklarliga skäl.
Burnsides sista insats under det amerikanska inbördeskriget var det blodiga fiaskot vid Petersburg 1864, då ett regimente (bestående av fd. gruvarbetare) under hans ledning grävde en gruvgång under Syds befästningslinje. Gruvgången sprängdes på rätt ställe och tanken var att nordstatssoldater skulle välla upp ur kratern och anfalla Syds barikaderade soldater i ryggen samtidigt som andra hälften av brigaden gick till frontalangrepp. Men Burnside misslyckades med att koordinera manövern. Frontalanfallet blev försenat och de som skulle komma stormande upp ur kratern kom oorganiserat och i mindre troppar lite då och då och blev således ett lätt byte för sydstaternas skyttar.
Efter fadäsen vid Petersburg lämnade Burside soldatlivet för gott, och lika bra var väl det. Han lyckades däremot bra i det civila, först som järnvägsdirektör och sedan som politiker: guvenör av Rhode Island, medlem i kongressen och senator.
Ja, det var historien om Ambrose Everett Burnside, och den tillägnas Yankee-Jonas, min käre kusin och hängivne vän av Burnside, som fyllde år den 9 april. Grattis på födelsedagen, Jonas! Och om du nu, efter att ha tagit del av Burnsides militära tillkortakommanden, känner dig lite nedslagen, kan du betänka det faktum att du fyller år på den dagen då General Lee kapitulerade sin Army of Northern Virginia till General Grant vid Appomattox Court House 1865. Och därmed var det amerikanska inbördeskriget i praktiken slut. Det kan väl vara något som glädjer en yankee.
1 kommentar:
Härligt! Äntligen ett ordentligt blog-inlägg fokuserat på krigets segrare. Tyvärr svårt Dixiefärgat och fyllt av sydstats-desinformation. General Burnside var en man som visste sina begränsningar och som trots att han ventilerade vetskapen om sin egen oförmåga att leda så stora kampanjer tvingades in i en ohållbar situation av Abe. Dessutom fick han inte chans att helt efter eget huvud helt styra sina strategier då politikertrycket från Washington var enormt. Klart karln blev lite nervös och kanske tog ett par oövertänkta beslut. (Det ska dock erkännas att det inom nordstatsarmén gick rykten om försök att byta ut honom mot en halt åsna efter brakförlusten i Fredericksburg.) Det må vara hur som helst med den saken, men att den käre Ambrose kunde ståta med Amerikas, kanske världens, maffigaste polisonger kan ingen ta ifrån honom.
Skicka en kommentar