lördag 5 april 2008

Måndagen den 24 mars


Första dagen på Manhattan utan Jonas och Frida och det gick naturligtvis åt skogen direkt. Tanken var att åka in till Battery Park på Manhattans sydspets och därifrån ta färjan till Ellis Island för att se immigrantmuseet. 

 

Battery Park


Ellis Island är som bekant den ö dit totalt 12 miljoner immigranterna anlände under åren 1892-1954 innan de fick gå i land på Manhattan (ni vet den inledande scenen i Once Upon a Time in America). Hur som helst, kön var gigantisk och när de ropade ut att färjan var full och nästa gick om en timme så gav vi upp.



Frihetsgudinnan och Ellis Island i fjärran. Närmare än såhär kom vi inte.








I stället tittade vi på monumentet över stupade under andra världskriget, som enligt inskriptionen restes för att hedra de New York-bor som omkom inom amerikanskt territorialvatten på Atlanten under andra världskriget. En konstigt urval tycker jag begränsning. Fin örn i alla fall.







I Battery Park fanns även ett annat monument: En skulptur som tidigare stog utanför World Trade Center, men klarade förvånansvärt bra då skyskraporna störtade. Lite svedd på toppen bara. 









Efter att ha missat Ellis Island var vi lite besvikna och började gå planlöst längs Manhattans sydkust. Situationen krävde kaffe och vi stannade till vid första bästa Starbucks, vilket var dagens första stora misstag. Stabucks betyder, förutom kaffe, en plats att sitta och toaletter. Just denna Starbucks visade sig dock vara inkorporerad i ett företagshus och erbjöd varken sittplats eller toalett för de som inte arbetade på företaget.  Det var olyckligt. Vi tog var sin kaffe och fattade dagens andra dåliga beslut, nämligen att gå längs Manhattans sydkust och sedan ta oss upp till Brooklyn Bridge. Den södra spetsen av Manhattan kan inte rekommenderas. 
Höga företagshus och smala, smutsiga, fuktiga och fula gator. 
Ungefär lika spännande som att stryka omkring bland parkeringshusen i Klara. 

Det tog oss säkert en timme att komma fram till Brooklyn Bridge. Passerade dock ett intressant monument över stupade i Vietnam som ligger på en undanskymd plats dit inga människor går. Men det var värt besväret. Brooklyn Bridge är spektakulär. Och utsikten mot Manhattan väldigt fin. Vi gick halva och sen vände vi in mot stan igen.










Brooklyn Bridge











Brooklyn Bridge


Förmiddagens vandringar gjorde mig så utmattad att jag varken kunde prat eller tänka klart - jag bara gick rakt fram utan att ha en aning om vart (detta är något som händer mig ganska ofta). Katarina räddade situationen genom att börja fråga människor till höger och vänster om var närmaste McDonalds låg och till slut hittade vi en restaurang (de ligger inte så tätt på Manhattan som man kanske skulle tro).

Efter lunch tog vi tåget ut till Williamsburg för att titta på de chassidiska kvarteren där det bor  ultraortodoxa judar som invandrade från Polen under WW2. Väldigt speciell atmosfär. Alla skyltar är på hebreiska och det är lugnt och stilla på gatorna. Det är enbart chassider som bor här och de lever efter de normer och de stilideal som rådde i bland judar i Polen i början av 1900-talet; männen klädda i svarat kappor och hattar, kvinnorna i kappor och likadana bruna peruker (de får inte visa sitt hår). Och så barn förstås, massor av barn, barn i barnvagnar, springande på gatorna eller åkandes stora gula skolbussar. 

På vägen tillbaka från Williamsburg till Manhattan var det dags för dagens tredje dåliga beslut. I stället för att byta tunnelbanelinje så hoppade vi av vid The Bowery och gick denna gata upp mot Union Square. Det tog säkert en timme att gå och gatan är ohygglig - alla affärer säljer begagnad restaurangutrustning (diskhoar, stolar, maskiner för att skiva kött, pizzagubbar i plast etc.) och klientelet som rör sig i dessa kvarter är inte att leka med. 

Väl framme vid Union Square kom dock belöningen: Paragon Sports (säkert en av världens bästa sportaffärer och jag har inte sett dess lika sedan jag var på Little Whites (heter den så?) i London). Fem våningar med saker man behöver och allt av toppklass. 

(Ni får ursäkta att det ser så fult ut men det här bloggverktyget är fullständigt uselt!)



















3 kommentarer:

MJ sa...

"We British like to do it in our own way"

Jmfr Scott vs Amundsen och var hade vi USA?

Hur kan man då komma på tanken att det skulle finnas något av glädje i vare sig the Big Apple eller i på någon skitig bakgata i London. Men det kan vara att fem vånigar med mollskin, oljerockar, knickers och rutiga strumpor appelerar mer till bloggaren än ull från Devold osv...

Jonas & Frida Noren sa...

Vill bara påminna om att dennna dag i historien, den 9 april, 1865 erkände sig General Robert E. Lee och hans sydstatsarmé besegrade av Major General Ulysses S. Grant och hans Yankees.

/Yankee-Jonte

Thomas sa...

Sorry, Jonas. Har uppenbarligen underskattat dina kunskaper (never underestimate the power of the dark (yankee) side) - annars hade jag naturligtvis inte avslutat "Burnside" som jag gjorde. Nu vet jag att du är en person att räkna med.

/Thomas