Stonewall sten för sten - 1. Huset

Det var aldrig tanken att Stonewall Jackson skulle bli huvudperson för resan genom Virginia. Det bara blev så. Vi liksom snubblade över honom, och hans stenar. Vart vi än åkte så visade det sig snart att platsen på något sätt hade haft med Jackson att göra. Det gick helt enkelt inte att undvika honom. Han klev resolut in i bilen redan första dagen, då vi stannade till vid Manassa, och vägrade stiga ur förrän vi fyra dagar senare lämnade Virginia via Shenandoah Valley. Katarina, Jonas och Frida hade inledningsvis lite svårt att acceptera den påflugne liftaren, men de blev snart goda vänner. För han har en viss trumpen presbyteriansk charm, den gode Jackson.

Den första stenen:


Jacksons hus i Lexington, där han bodde tillsammans med sin familj mellan 1852 och 1861 då han arbetade som professor vid Virginia Military Institute. Det var det första och enda hus som han ägde, och han var mycket nöjd. Framför allt med trädgården på baksidan.

Idag är huset museum och ser i princip ut som när Jackson lämnade det, med bohag och allt. Exteriört är den enda förändringen att vägen har sänkts en dryg meter. På Jacksons tid var gatan i nivå med ytterdörren.

Det är här man ska börja när man besöker Lexington. Efter en visning av huset får man en fin karta över Lexingtons alla sevärdeheter finns utsatta - Lees hus, Lees kapell, Lees universitet, Lees grav, hans hästs grav... och så förstås Jacksons egen grav på kyrkogården.

Jacksons trädgård på baksidan av huset. Han var en ivrig odlare och tack vare ett vetenskapligt tillvägagångssätt, en detaljerad planteringskalender samt råd från Robert Buist’s Family Kitchen Gardener (ed 1958) lyckades han riktigt bra. Jacksons odlingar producerade mer grönskaer än familjen kunde ta vara på (fast om man ska vara riktigt ärlig så växte inte allt i denna lilla trädgård, han hade också något som skulle kunna liknas vid en större kolonilott utanför staden där två slavar skötte det praktiska.)

Jag har tidigare varit inne på Jacksons fäbless för citroner och persikor. Och att han över huvud taget uppskattade vegetarisk föda. Däremot gillade han inte sallad; tills han en dag upptäckte den förnämliga salladssorten Silesia lettuce:

”I never was fond of lettuce until I tried this. I regard it as the largest, tenderest and finest flavored that I have ever tasted.”