Thomas Jackson (1824–1863) – general, presbyterian, vegetarian och ”metodisk som en multiplikationstabell” – var en märkvärdig person; på något sätt sammansatt av motstridiga krafter. Att han är inbördeskrigets främste hjälte, oavsett vilka sympatier man har, går inte att komma ifrån. Det var Jackson som stod för de mest häpnadsväckande bedrifterna, de mest geniala taktiska manövrarna och som fällde de mest legendariska replikerna. Jackson är hjältemyten personifierad och hans män avgudade honom. Samtidigt var han en mycket reserverad, rent av skygg person som avskydda att tala inför publik. Och när han väl gjorde det var han lågmäld och kortfattad. Dessutom saknade han fullständigt sinne för humor.
Hjältesagan blir naturligtvis bara bättre av att han kom från enkla förhållanden. Han växte upp hos sin moster i Clarksville i norra Virginia (nuvarande West Virginia) och på något sätt lyckades han ta sig in på West Point och utbilda sig till officer. Jackson deltog som major vid artilleriet under mexikanska kriget (1849–50), där han utmärkte sig som en duglig officer. Efter mexikanska kriget hade han med andra ord ett bra utgångsläge för en framgångsrik karriär som officer. Men då säger han plötsligt upp sig, blir presbyterian och tar en mindre meriterande tjänst som professor i optik, astronomi och artilleriteknik vid Virginia Military Institute i Lexington – ett inte särdeles lyckat yrkesval, skulle det visa sig. Jackson var en dålig pedagog och eleverna tyckte illa om den excentriske och extremt krävande professorn. Följden blev att de saboterade lektionerna och utsatte honom för drastiska skämt – som vid ett tillfälle då de drog ut sprintarna som håller ihop kanonens delar, med påföljden att den föll i bitar när Jackson skulle visa handgreppen.
Den lovande karriärsofficeren hade alltså förvandlats till en misslyckad pedagog, allmänt ansedd som en lite udda figur i Lexington och som en idiot av sina elever. Men detta bekymrade Jackson föga. Han var orubblig i sin tro på att allt som skedde gjorde det enligt Guds vilja. Sina tillkortakommanden som lärare och i offentliga sammanhang vars Guds prövningar av hans karaktär, något han måste utstå för att bli en bättre människa. Jackson levde för sin religion och sin familj och han trivdes med en inrutade vardag: Upp klockan fem, iskallt bad, morgonbön, bibelstudier, promenad, frukost, undervisning, studier av bibeln eller militärhistoriska verk (främst Napoleons), middag, kvällsbön. Däremellan ägnade han sig åt nöjen som att leka med sina barn, högläsning och trädgårdsodling. Dessutom dansade han gärna med sin fru (vilket fick ske i hemmet med fördragna gardiner eftersom presbyterianer är förbjudna att dansa).
Jackson hade över huvud taget många underliga vanor och fixa idéer som inte hade med hans religion att göra. På grund av magproblem undvek han att äta kött; framför allt ansåg han att citroner var nyttigt och konsumerade stora mängder. Annars var persika hans favoritfrukt. Han tålde inte heller stark mat och avskydde svartpeppar – ”Weakens my constitution and makes my left leg ache”, enligt Jackson. Och han vägrade smaka sprit eftersom han var rädd för att han skulle tycka för mycket om det. Däremot drack han gärna läsk när tillfälle gavs.
Jackson var patriot och för honom, liksom för alla amerikaner under hans tid, så betydde det att man i första hand var lojal med delstaten och inte med den federala. När Virginia i april 1861 utträdde ur unionen och anslöt sig till de konfedererade staterna befann man sig plötsligt i krig. Jackson såg det som sin plikt att omedelbart ställa sitt militära kunnande till statens förfogande. Han utnämndes till Brigadier General och fick i uppgift att på några veckors tid organisera och utbilda en brigad utifrån några tusen rekryter från landsbygden kring Lexington. Detta var naturligtvis inte någon lätt sak. Männen var visserligen mycket motiverade och rent av entusiastiska inför utsikten att jaga Yankees på flykten och sedan återvända som hjältar framåt hösten, men de var civilister och helt främmande för militära krav på disciplin och underordnande. Men det tycks som om Jackson hade lärt sig en del av sina tio år som lärare – eller ”mognat som människa”, som man säger nu för tiden – och han tummar inledningsvis något på disciplinen (vilket inte direkt betydde silkesvantar på, men väl sju timmars excercis varje dag) och lyckas vinna soldaternas förtroende. De kom senare att bli kända som ”Stonewallbrigaden”, den främsta och mest berömda enheten under inbördeskriget.
Vid Manassas, några mil söder om Washington, stod den 21 juli 1861 det första betydande slaget under inbördeskriget. Det var två oerfarna arméer som möttes och striden böljade okontrollerat fram och tillbaka. På eftermiddagen hade Nord fått övertaget och slaget ansågs förlorat för Syd. Man kastade in Jacksons brigad, som legat som reserv under dagen, för att täcka reträtten. Jackson fattade posto högst uppe på kullen vid Henrys Farm och gav sina män en kort instruktion:
”Hold your fire until they’re on you. Then fire and give them the bayonet. And when you charge, yell like furies!”
Jacksons brigad stod fast som en ”stenmur” och Nords anfall hejdades. Inspirerade av framgången samlade sig Syd till ett nytt anfall som drev tillbaka Nord över strömmen Bull´s Run och vidare i riktning mot Washington – ”med svansen mellan benen” som det så riktigt beskrevs i sydstatspressen. (Det var förresten inte bara nordstatssoldaterna som flydde, utan även en hel del privatpersoner från Washington som med picknickorgar och parasoller samlats kring slagfältet för att se när unionens män slå ner upproret.) Jackson ville fortsätta förföljandet och köra nordstatsarmén rakt ner i Potomacfloden för att sedan inta Washington, men hindrades av obeslutsamma kollegor och den allmänna förvirringen i den oerfarna armén.
Jackson deltog i alla de stora slagen i den östra regionen, Seven Days Battle, Andra Manassas, Antietam, Fredricksburg, Chancellorsville, men mest känd är han förmodligen för sin ”Shenandoah Valley Campaign” i maj och juni 1882. Under 40 dagar uppehöll han i avledande syfte 64 000 Nordstatssoldater med en styrka på 16 000 man. Efter att vid upprepade tillfällen ha blivit slagen av Jackson var Nordstatsarmén tvungen att retirera och lämna den strategiskt viktiga dalen. Jackson förklarade sin taktik för en av sina officerare:
”Always mystify, mislead, and suprise the enemy, if possible. And when you strike and overcome him, never let up in the pursuit so long as your men have the strength to follow… Such tactics will win every time, and a small army may thus destroy a large one in detail, and repeated victory will make it invincible.”
Denna taktiska grundtanke följde Jackson konsekvent genom hela kriget, och han förlorade aldrig ett slag. Men taktiken hade sina sidor. För att hela tiden kunna överraska fienden krävdes ständiga omgrupperingar och ilmarscher på upp till fyra mil per dag. Jacksons soldater var alltid i rörelse, de var utan proviant under långa perioder eftersom trossen måste lämnas bakom, disciplinen var benhård, desertörer sköts på fläcken och någon sympati för dem som inte förmådde uppfylla sin plikt var inte att räkna med, som en av Jacksons officerare berättar:
”He classed all who were weak and weary, who fainted by the wayside, as men wanting in patriotism. If a man’s face was as white as cotton and his pulse so low you could hardly feel it, he looked upon him merely as an inefficient soldier and rode off impatiently.”
Men trots alla umbäranden tvivlade aldrig soldaterna på Jacksons ledarskap. För under hans ledning var de oövervinnliga – oavsett vilken uppgift de ställdes inför var de förvissade om att lyckas. Deras tillit till honom var lika bergfast som Jacksons egen förvissning om att han levde omedelbart under Guds hand.
Jackson var övertygad om att han nått sina framgångar ”by the blessing of Providence”. Robert E. Lee, som också var djupt religiös (episcopal), men lite mer sansad, menade att resultatet också hade med Jacksons skicklighet som general att göra. Enligt Lee var Jackson den främste exekutive general som någonsin funnits. Endast vid ett tillfälle finner han en anledning att kritisera Jackson och det var då denne anlände för sent till första dagen av Seven Days och därmed grusade Lees förhoppning att krossa den retirerande nordstatsarmén. Anledningen till den sena ankomsten var en rasad bro och Jacksons ”misstag” var att han inte drev på sina män ordentligt för att bygga en ny (han hade kollapsat av överansträngning och satt apatisk på en sten och åt citroner).
Det var således mycket olyckligt för konfederationen att Jackson skulle bli träffad av en kula från sina egna trupper då han rekognoserade inför ett nattligt anfall i skogen utanför Chancellorsville i maj 1863. Och man kan inte låta bli att fundera över hur Jackson resonerade kring saken medan han låg och dog. Om nu försynen satte en kula i honom, den vid sidan av Lee främste sydstatsgeneralen, vad säger det om Guds inställning till Söderns sak? Var Gud Yankee?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar